Ligger just nu i min säng här i Brasilien. Det är många tankar som snurrar runt i huvudet just nu. Tänk vad länge jag har varit här nästan 10 månader. Det känns lustigt tiden går så himla fort. Den stannar inte en sekund utan den går bara fort fort fort. Jag minns det som det var igår när jag satt där på flygplasten i Rio de Janeiro och tårarna rann. Eftersom jag varken visste språket, visste hur människorna var här eller visste hur hela detta äventyret skulle sluta.
Frågan är om jag kommer sitta på flygplatsen och gråta igen när jag åker hem. Men den här gången är det inte för att jag inte känner till människorna eller språket. Den här gången blir det i så fall för jag kommer sakna alla nya ansikten jag mött, sakna det nya spårket jag lärt mig och sakna det stora äventyret som det innebär att vara utbytesstudent.
Att klara sig själv att se sig själv växa från en liten personlighet till en stor personlighet med både mycket vilja, styrka och stora mål. Fast framför allt mycket kärlek. Att man har lärt sig se att man kan göra andra männsikor så himla lyckliga och glada bara genom att le och vara sig själv.
Har lärt sig inse sina brister och man har lärt sig förstå att alla människor har dem. Fast istället för att se till dem har man tagit fram sina bra delar och därmed växt som människa. Man har blivit duktig på att hantera sig själv och lärt sig vad det är som ibland gör en ledsen eller vad det är som gör mig superlycklig.
Jag kommer minnas hur man lärde sig uppskatta de små sakerna och jag kommer minnas hur man lärde sig uppskatta människorna i ens egna land på ett helt annat sätt. Hur mycket man inser aatt familj och vänner faktiskt betyder.
Det är svårt att beskriva hur mycket man faktiskt växer på egen hand. Man lär sig hantera saknad man lär sig förstå att allt kan inte vara förevigt och allt blir inte alltid som man tänkt sig. Fast man kan leva varje dag lycklig och ta vara på livets stora pussel för varje dag tillkommer en ny intressant pusselbit. Jag vet att jag kommer sakna människorna här men det var som en vän sa här "don't be sad because its over be happy because it happend" och det är ett otroligt bra yttryck. Efter detta året kommer jag leva med otroliga minnen och komma ihåg många nya vackra personligheter, men framför allt minnas hur jag själv växte från ett liten fågelunge till en stor vacker fågel med vidgade vyer.
Frågan är om jag kommer sitta på flygplatsen och gråta igen när jag åker hem. Men den här gången är det inte för att jag inte känner till människorna eller språket. Den här gången blir det i så fall för jag kommer sakna alla nya ansikten jag mött, sakna det nya spårket jag lärt mig och sakna det stora äventyret som det innebär att vara utbytesstudent.
Att klara sig själv att se sig själv växa från en liten personlighet till en stor personlighet med både mycket vilja, styrka och stora mål. Fast framför allt mycket kärlek. Att man har lärt sig se att man kan göra andra männsikor så himla lyckliga och glada bara genom att le och vara sig själv.
Har lärt sig inse sina brister och man har lärt sig förstå att alla människor har dem. Fast istället för att se till dem har man tagit fram sina bra delar och därmed växt som människa. Man har blivit duktig på att hantera sig själv och lärt sig vad det är som ibland gör en ledsen eller vad det är som gör mig superlycklig.
Jag kommer minnas hur man lärde sig uppskatta de små sakerna och jag kommer minnas hur man lärde sig uppskatta människorna i ens egna land på ett helt annat sätt. Hur mycket man inser aatt familj och vänner faktiskt betyder.
Det är svårt att beskriva hur mycket man faktiskt växer på egen hand. Man lär sig hantera saknad man lär sig förstå att allt kan inte vara förevigt och allt blir inte alltid som man tänkt sig. Fast man kan leva varje dag lycklig och ta vara på livets stora pussel för varje dag tillkommer en ny intressant pusselbit. Jag vet att jag kommer sakna människorna här men det var som en vän sa här "don't be sad because its over be happy because it happend" och det är ett otroligt bra yttryck. Efter detta året kommer jag leva med otroliga minnen och komma ihåg många nya vackra personligheter, men framför allt minnas hur jag själv växte från ett liten fågelunge till en stor vacker fågel med vidgade vyer.
Kommentarer
PoK från mormor o morfar
MoFa