Kissemiss

Pappa och jag var ute och övningskörde idag cirka 500 meter från där vi bor ser jag en orangekatt leka med par barn. Där var ju en orangekatt säger jag till pappa, tänk om det var vår går genast tanken genom huvudet eftersom våra har varit borta samma lördag. När vi kommer hem säger pappa genast jag måset åka tillbaka och titta om det är vår, jag hänger såklart på. Jag går ut ur bilen och frågar barnen:
- Är det här eran katt?
- Nej, får jag då till svar.
- Men då är det nog våran för det ser precis ut som våran och han sprang bort när vi var bortresta, gud vad glad jag blir att vi hittat honom jag har undrat så vad han har varit. Men då tar ja med mig honom hem, säger jg med ett leende på läpparna.
- Men vi har ju mat till honom säger pojken på cirka fem bast.
- Jaha, ni har tagit hand om honom, gud vad snällt av er det har nog han behövt.
- Ja säger pojken och ler och vi säger sedan hejdå.

Nu när vi har kelat med kissen och så, så märker vi att han inte verkar vara samma katt längre vi ser att det är samma katt eftersom han har ett speciellt utseende men han jamar inte längre vilket han nästan gjorde jämt då han inte fick som han ville. Han drar inte sin mun emot hakan på oss då vi kelar vilket han gjorde förut som vi egentligen inte tyckte om eftersom det kändes som han dreglade ner oss men det saknar jag nästan nu. Han verkar nästan lite groggi, som då när en katt kommer hem när han har blivit kastrerad men jag hoppas på att det blir bättre när han möter vår andra katt. Han känner sig förhoppningsvis hemma igen om några dagar och imorgon måste jag gå och prata med föräldrarna till pojken som tog hand om vår katt. För när jag kom hem kom jag på att det kanske var dumt att bara ta katten.